larsdahl

Tog en taxi ut till Amador Causeway. Där hyrde jag en cykel och cyklade ner till sydspetsen, längs inloppet till Panamakanalen.  Men först tog jag ett foto på Bridge of the Americas, bron som går över Panamakanalen.

Resten av eftermiddagen tillbringade jag vid poolen på Hotel El Panama där jag bott.

Nu är jag på hemväg, sitter på flygplatsen i Panama. Men om två veckor går flyget till Santiago de Chile..... Fortsättning följer.

Idag har jag gått och gått och gått. Jag har vandrat runt i Panama City, först till den gamla koloniala staden, och sedan till de nya, moderna delarna. Vilka kontraster! Har sett allt från den värsta slum till höghus där man kan köpa sig en liten våning på 750 kvadratmeter med utsikt över Stilla Havet.

Dag två på Yandup Island blev knappast sämre än den första. På förmiddagen åkte vi båt någon halvtimme till en ny paradisö. Här var snorklingen riktigt bra med en stor mängd olika koraller att beundra. Och sanden var lika bländande vit.

På sena eftermiddagen gled vi fram med båt bland mangroves. Här hittade vi en alligator liggande på botten, och efter en stund kom den upp till ytan och tittade på oss innan den gled iväg. Lite ovanlig syn!

Sitter nu på min altan och blickar ut över havet där vågorna bryter mot korallrevet utanför. Framför mig står en läskande Cuba Libre drink, mörkret sänker sig så sakteliga över karibien, och snart väntar en god middag.

På den här avstressande ön skulle jag kunna stanna länge än, men imorgon bär det av till storstadslivet i Panama City.

Här är paradiset! Yandup Island, Comarca Kuna Yala, Panama. Aldrig hört talas om? Men kanske San Blasöarna, ett pärlband av öar längs Panamas karibiska kust. Jag tror att fotona talar lite för sig själva. Men här vajar kokospalmerna i passadvinden, vattnet är 30 grader varmt och snorklingen helt OK.  Från min hydda hör jag vågorna bryta mot korallrevet utanför.

Jag kom hit imorse efter en dryg halvtimmes flygtur från Panama City. Då hade jag lämnat mitt trevliga ressällskap på flygplatsen i Panama City kvällen innan efter två härliga veckor tillsammans i Costa Rica.

Idag på förmiddagen åkte vi till en närbelägen ö och snorklade och badade. Efter lunch och siesta besökte vi Kuna-indianernas lilla samhälle. Kunas som befolkar det här pärlbandet av öar har behållit sina starka traditioner och levnadssätt. De flesta kvinnor bär fortfarande den traditionella klädedräkten. Man tillhör staten Panama, men har ändå ett mycket starkt självstyre.

 Här är vattnet i stort sett det enda transportmedlet. Man använder urholkade trädstammar som båtar, och paddlar ut till havs för att fiska och dyka efter hummer. Från Cartagena i Colombia kommer små fraktbåtar med mat och de enkla förnödenheter som befolkningen behöver.  Med sig tillbaka till Colombia fraktar de kokosnötter som Kunas odlar.

Idag utflykt in i nationalparken. Ingången ligger alldeles nära hotellet, ingen transfer alltså. Efter en dryg timmes långsam promenad där vi ideligen fick stanna för att titta på grodor, spindlar, apor, fåglar, sengångare med mera så var vi framme vid en underbart vacker strand. Här stannade vi i några timmar och njöt innan vi strosade tillbaka till byn och en god lunch.

Snart tillbaka till San José efter några härliga dagar i Manuel Antonio.

Imorse blev vi körda till Quepos, där trimaranen Lorelei låg och väntade på oss i hamnen. Snart stävade vi ut på Stilla Havet, havet var som en spegel, med en liten dyning bara.

Vårt första mål var att spana efter delfiner. Vi drog ut en bit till havs, men hittade bara lite småfisk som hoppade. Tog då en tur in mot stränderna vid nationalparken för att se på grönskan och den vita sanden. Vackert!

Vi gjorde sedan ett nytt försök, och den här gången hade vi bättre tur. Ett gäng Bottle Nose delfiner visade sig snart, och vi följde efter dem en stund. Tyvärr är de inte lätta att fotografera, så det blir inga bilder.

Nästa punkt på programmet var snorkling, trevligt med riktigt många olika fiskar.

Väl tillbaka till Manuel Antonio idkades det strandliv av varierande omfattning. Vattnet håller nog 30 grader, så det är riktigt skönt.

Ikväll ska vi dricka drinkar i ett gammalt flygplan och njuta av utsikten över Stilla Havet.

Vi började dagen med att slingra oss från Monteverdes 1400 meter över havet ner till havsnivån vid stillahavskusten. Utsikten är hänförande, och grusvägen lika dålig som den vi åkte upp till Monteverde.

Vägen fortsätter längs Panamerican Highway tills det är dags att svänga av ut mot havet. Ganska snart kommer man till Puente de los Cocodrilos, under bron ligger minst ett trettiotal stora krokodiler och slöar.

Efter den upplevelsen var det dag för lunch. Vi stannade till vid en restaurang nere vid havet. Mysigt att sitta och äta gott med strandutsikt.

Vägen fortsätter förbi ett antal fina stränder, och man kommer så småningom fram till Manuel Antonio, en liten by och en nationalpark. Här ska vi stanna ett par dagar och njuta av sol och bad. Nyss hemkommen från playan kan jag rapportera att vattnet håller den behagliga temperaturen av 29 grader. Hur varmt är det i Sverige?

Idag har vi gått uppe i trädtopparna i Selvatura Park. Vi har gått på gångbroar förstås, åtta stycken uppspända mellan bergssidorna. Den högsta är 75 meter över marken. Man får en litet annan vy över regnskogen på detta vis. Vi hade turen att möta en orm på en av gångbroarna. Bonus!

Efteråt åkte vi och åt lokalt producerad ost och glass.  Monteverdes ost- och glassfabrik är mycket välkänd här.

Idag ska vi åka en av de sämsta vägarna som finns här i Costa Rica. Det betyder riktigt dålig grusväg, med många hål i vägen. På vägen från Tilaran till Monteverde får man stå ut med 30 kilometers studsande. Det tar två timmar, ingen hög medelfart.

Men det gör inte så mycket för vägen är väldigt vacker. Ja hela sträckan från Arenal till Monteverdes molnregnskog är väldigt vacker. Vägen slingrar sig fram, uppför berg och nerför dalar, längs Arenalsjöns vatten, och naturen är underbart grön.

Solen som hade varit skymd av tunga regnmoln i Arenal bröt fram så småningom, och från vårt hotell kan vi se ner på Stilla Havskusten. Vi är på 1400 meters höjd nu, och Hotel Heliconia har fin utsikt.

Under eftermiddagen har vi varit på utflykt till en liten kaffe- och sockerrörsplantage, lärt oss om produktionen, gjort godis av råsocker och smakat gårdens eget kaffe.

Utflykt till Cano Negro idag, ett stort våtmarksområde upp mot gränsen till Nicaragua. Här är ett eldorado för fågelskådare, hela tiden ser man en ny art. Gillar man kajmaner är det också bra. Idag såg vi ett par hundra lapande sol utefter flodens stränder. Och en hona med 30 små kajmanungar.

Nu på väg till hotellets varma pooler med vatten från vulkanen.

Idag transfer till Arenal Paraiso Hotel vid foten av Arenalvulkanen, en av jordens mest aktiva vculkaner. På vägen stannade vid vid en palmmärgsplantage där Dona Maria Luz visade oss hur man odlar och skördar palmhjärta. Efter det bjöds det på olika maträtter och bakverk gjorda på palmmärg. Mycket gott!

Sitter på min veranda och skriver efter att ha besökt hotellets varma källor och badat.

Efter frukost kom våra guider Alex och Johnny och hämtade oss för en vandring i Cahuita nationalpark. Vandringen går längs vattnet runt Punta Cahuita, där vi stannade en stund för ett bad i havet.

Överallt längs stigen fanns något spännande att se. Sengångare, både tvåtåig och tretåiga, tvättbjörnar, apor, fregattfåglar, och en Brown Vein orm som Johnny fångade och visade upp, det är bara en liten del av vad vi såg. Sedan höll jag på att glömma alla Eylash Pit Vipers som Alex visade oss längs stigen. Den här vackra gula ormen såg vi åtta stycken av, den är ganska vanlig i parken. Den är ganska giftig också, om man blir biten så är man död inom en timme om man inte får motgift…. När jag var här med döttrarna Susanna och Nina så såg vi inte en enda, men så hade vi heller ingen guide med oss. Tänk om vi vetat hur nära oss ormarna var…

Vi hann med ett bad till på den härliga stranden innan vi blev skjutsade tillbaka till Cahuita. Jag måste berätta att Cahuita är en mycket speciell plats. Här är verkligen ”laid back”, befolkningen är mestadels av afro-karibiskt ursprung, och Bob Marley är fortfarande kung. Överallt flödar reggaemusiken. Pura Vida! Och det är på Cocos Bar man hänger på kvällarna.

Tillbaka med båt till ”fastlandet”, och vidare med buss till restaurang Caribbean Dish i Siquirres. Där bytte vi till vår egen privata transfer ner till södra karibienkusten och den lilla byn Cahuita.

Efter att ha ställt in våra väskor så promenerade vi ner till stranden och in i nationalparken. Vi möttes genast av ett gäng capuchinapor som satt i träden.  Det blev också ett bad i det härliga vattnet.

Nu har vi kommit hem efter en god middag på restaurang i Cahuita, och en drink på Cocos Bar. Karibisk mat och exotiska drinkar…..